Men det är nog den där tomma sängen som skrämmer. Mina blommiga lakan är så där härligt nytvättade, mjuka, svala. Men jag vill ändå inte krypa ner. Tomt, ensamt. Vill ha en famn att somna i, allra helst din, men i desperata stunder som dessa, ja då tar jag den famn jag får. Ikväll vet jag att jag somnar ensam, eventuellt med en mysig katt som sällskap. Jag kanske ska börja läsa en ny bok? Blä, tankar och funderingar. Jag måste nog säga godnatt ändå.
Du är inte ensam!! Den däringa ensamhetskänslan lir inte direkt mindre när det blåser storm ute...